Dikt & tanke

Livet sa till mig en gång när jag sprang förbi livet…när jag inte orkade springa mer.

När du är redo att titta ner är jag marken under dina steg.
När du är redo att andas kommer jag att vara luften som fyller ditt andetag!
När du är redo att titta upp, säg mig då om solen, månen, stjärnorna, det oändliga blå och allt där mellan liksom du själv inte är en del av mig?

Tacksamhetsbön
Jag sitter i en röd buss en höstdag då alla jobbar. Dess tomhet och jag finns i höstljusets cadmiumgula klarhet, i den skrivna insikten om att vi är öppna. Genom de stora fönstren hittar jag en oktav, vi är ett instrument som virvlar löv och släpper in nuet, klär av illusionen om oss själva
Jag sitter längst bak ovanpå motorn med Arvo, på en slags balkong som svänger och dansar genom staden
med vristen skriver jag luftord, böner om tacksamhet,
Det är med den fria foten ur benens kors
Jag ska till tornrummet, där den stora vita ytan väntar.


Myllan
Inom finns skogen med pinnar och snår, myllan, mossorna och ett lövverk högt där ljuset går in. Hemma är inte rader och linjer.
Jag går över de kvadratiska stenarna som vi kollektivt lagt men aldrig tänker på. Stenarna  som vi skurit som solitärer, öar av betong, likt en metafor av oss själva och allt här. Men de ofrånkomliga skarvarna, uppbrott av det underbart o-definierade. De rör sig utåt nu, ortogonalt i detta ögonblick med tankens omedelbarhet runt i staden, detta grid av mystisk mylla under våra raska och ovetande steg.

 Novemberljus
Många flyr, de syns på himlen som röda och vita blinkningar när de försvinner över svarta kala tak, resten förtränger och drömmer nere på marken. Man bör muttra om man tillhör dom och det gör jag plikttroget, när jag är där nere
Men i hemlighet på min vind genom de valvade fönstren njuter jag varje sekund av hur det korta novemberljuset klär staden i en ljusgrå ambiens utan skuggor. 
Alla skikt plockas ner, inga filter finns kvar.
Träden står kala likt mig själv och vi speglar i varandra mystiken vi delar.
Och lika snabbt som vingens flykt i det grå
finns insikten om alltings majestätiska lika varande. 

Today everything happens for the first time
Today I dont see accidents
 I only see poetry


18.11.19
Jag måste gå in i det vita rummet med ovissheten inom mig.
placera den på ett bord och tända lampor i alla vinklar. För att tydligt se dess ansikte;
Känner jag fortfarande den gula fågelns spår?

.

.

.

.

.

.

.

Gula fågel, visa mig idag vem jag egentligen är
Sjung att jag inte är mina tankar
Visa mig spåren djupt därinne av det jag känner är du.