Blir duken till en scen.
Jag rör mig runt ytan med ett söndervittrande manuskript och några anteckningar som jag aldrig läser
En improviserad föreställning med linjer, former, symboler och visuella metaforer. Jag sätter ihop dem utan att veta helheten, som ett barn leker, absorberad i nuet.
Jag är alla mina åldrar. Den gamle med sin fasta estetik men ändå full av tvivel. Barnet med sina naivt öppna ögon.
Vi leker tillsammans tills ridån faller.
Verktyg blir stilla och tysta, även tankarna.
Bara den gamles fråga återstår
Hänger i luften som en epilouge:
Kom det till liv?
.
